Nu äntligen, efter många års väntan...

Ja, ni har det gått en helg sen jag fick veta, dock vet jag inte om jag riktigt hunnit smälta det än..
 
När jag var 1 månad gammal fick jag tarmvred för första gången, när jag var 3 månader fick jag det igen och en gång till när jag var 16 år..
 
Men när jag var riktigt lill-liten fick jag ett (i alla fall min värld) grymt fult ärr på magen, dåligt ögonmått men det är ca 10cm ovanför naveln och ca 10cm nedanför naveln. Nedanför naveln fick jag en inflammation så ärret är 2-3cm brett. Läkarna lovade mamma och pappa att när jag blivit äldre och växt klart skulle dom snygga till mitt ärr men jag har som inte varit nöjd med min kropp så jag har inte brytt mig, förrän förra våren, då pratade jag med min läkare som skickade remiss till kirurgmottagningen och i tisdags var jag dit på konsultation, i fredags ringde dom mig och sa att dom skickar en remiss till en plastikkirurg i Umeå..
 
Äntligen, efter att ha levt med det här fula jävla ärret på min mage i snart 29 år så är det dags att snygga till det, så nu jävlar är det bara till att ta tag i sitt liv igen och försöka gå ner i vikt och försöka få till nå vettig kropp innan det är dags, hon sa de var garanterat rätt lång väntetid och att dom ville nog att jag skulle gå ner i vikt för att kroppen lättare ska kunna återhämta sig.. Å innan dess kanske Dixie inte behöver bäras så mycket heller..
 
Å vet ni? Nu när jag skrev att ärret ska fixas så kom tårarna för mig, tror inte att ni kan förstå vilken jävla lycka! Jag kommer slippa min röv på magen, som jag så många gånger har fått höra att jag har, till och med min barndoms bästis sa att jag hade det.. Ärret är en av anledningarna till att jag inte ville vara med på idrotten och byta om med alla andra som inte har nå fel alls på sina kroppar..
 
Nu jävlar ska jag kämpa för att bli mitt snyggaste, bästa jag! Dixie ska inte ha en fet soffpotatis till mamma och Andreas ska få en snygg sambo..