Nu äntligen, efter många års väntan...

Ja, ni har det gått en helg sen jag fick veta, dock vet jag inte om jag riktigt hunnit smälta det än..
 
När jag var 1 månad gammal fick jag tarmvred för första gången, när jag var 3 månader fick jag det igen och en gång till när jag var 16 år..
 
Men när jag var riktigt lill-liten fick jag ett (i alla fall min värld) grymt fult ärr på magen, dåligt ögonmått men det är ca 10cm ovanför naveln och ca 10cm nedanför naveln. Nedanför naveln fick jag en inflammation så ärret är 2-3cm brett. Läkarna lovade mamma och pappa att när jag blivit äldre och växt klart skulle dom snygga till mitt ärr men jag har som inte varit nöjd med min kropp så jag har inte brytt mig, förrän förra våren, då pratade jag med min läkare som skickade remiss till kirurgmottagningen och i tisdags var jag dit på konsultation, i fredags ringde dom mig och sa att dom skickar en remiss till en plastikkirurg i Umeå..
 
Äntligen, efter att ha levt med det här fula jävla ärret på min mage i snart 29 år så är det dags att snygga till det, så nu jävlar är det bara till att ta tag i sitt liv igen och försöka gå ner i vikt och försöka få till nå vettig kropp innan det är dags, hon sa de var garanterat rätt lång väntetid och att dom ville nog att jag skulle gå ner i vikt för att kroppen lättare ska kunna återhämta sig.. Å innan dess kanske Dixie inte behöver bäras så mycket heller..
 
Å vet ni? Nu när jag skrev att ärret ska fixas så kom tårarna för mig, tror inte att ni kan förstå vilken jävla lycka! Jag kommer slippa min röv på magen, som jag så många gånger har fått höra att jag har, till och med min barndoms bästis sa att jag hade det.. Ärret är en av anledningarna till att jag inte ville vara med på idrotten och byta om med alla andra som inte har nå fel alls på sina kroppar..
 
Nu jävlar ska jag kämpa för att bli mitt snyggaste, bästa jag! Dixie ska inte ha en fet soffpotatis till mamma och Andreas ska få en snygg sambo..

Att amma...

Vet att jag bloggar väldigt sällan men hinner inte å har väl inte nå bra att skriva.. Men nu vill jag ta upp en viktig sak med er.. Ni behöver inte vara föräldrar själva för att ta del av detta inlägg..

Amma...
Ursäkta mig men whats the big deal??? Jag vet att det är viktigt för "barn blir friskare" om dom ammas. Men är det värt att må piss själv för att måsta amma sitt barn? Jag hade drömmar om att amma Dixie länge, över halvåret hade jag väl tänkt mig, men så blev inte fallet..

När Dixie hade svårt att amma plus att hon var van att bli mätt utan att anstränga sig så mycket så blev det väldigt jobbigt att amma, ge henne flaska och sen punpa för att bara nån timme senare upprepa samma procedur igen.. Det kändes inte rättvist mot varken henne eller mig, det blev bara jobbigt för oss båda..

Jag ammades i ca en månad själv och det är inte nå allvarliga fel på mig, vad jag vet.. 

Det jag tycker är viktigt är hur du själv mår av att amma, och hur ditt barn mår!!! Skit blanka fan i vad bb och bvc säger!!! Gör vad som känns rätt för er..

Det finns väldigt bra modersmjölks ersättningar, det finns bra flaskor, dålig information och hjälp på bvc dock.. Men då finns en flaskmatar grupp på facebook, gå med i den om du flaskmatar ditt barn, eller om du tänker flaskmata, där får man jättemycket hjälp och stöttning..

Blir så less att läsa om alla mammor som "kämpar sig blå" med amningen, men åt helvete med den!! Varför är de så jävla viktigt att amma?? Bara för att "det ska vara så"? Eller "mamma gjorde ju det" gör som du själv vill, det du tycker känns rätt!

Jag är ledsen att jag inte kunde amma Dixie så länge som jag ville men Dixie mår bra, jag mår bra, Dixie växer som hon ska och det är faktiskt huvudsaken <3